Den 17 mars 2026 började jag på ett nytt heltidsjobb. Innan dess kunde mina egna projekt sluka uppemot fyrtio instruktioner om dagen, utspritt över hela dygnet — det var huvudsysslan. Nu får hemmaprojekten en smal remsa av dygnet: kvällen efter att barnen somnat. Det här handlar om hur den remsan ser ut, och vad den hinner med.

Kurvan över hela perioden

Aktiviteten byggdes upp under vintern och toppade i mars. Sedan, i slutet av månaden när jobbet hade börjat, föll den rejält — april blev nästan tyst. Under maj har den krupit uppåt igen, om än långt från marstoppen.

Det är ungefär vad ett heltidsjobb gör med ett kvällsprojekt: tiden försvinner först, och kommer tillbaka i en mindre, mer disciplinerad form. Och uppgången märks på annat håll också — för första gången på länge slår jag i taket på mitt Max-konto igen.

Kvällarna ser likadana ut

Numera styr jag mina hemmaprojekt på en förvånansvärt fast tid. Hälften av allt jag skriver till AI:n landar mellan klockan 20 och 23. Morgonen har en liten puckel före jobbet, dagen är nästan tom — och de sena nätterna, som fanns före jobbet, är borta helt.

Tiden är inte förhandlingsbar längre, så den måste räcka.

Mindre tid, mer hävstång

Den intressanta delen är vad den smala remsan producerar. Sedan slutet av april har jag lämnat ifrån mig drygt 1 170 instruktioner på kvällarna. Ur dem kom omkring 240 pull requests — färdiga, granskade och hopslagna ändringar — plus en svärm av sub-agenter som i sin tur gjorde jobbet medan jag tittade på.

Hur går det ihop? För att jag sällan skriver koden själv längre. Min median­instruktion är 205 tecken — en mening eller två — medan snittet är arton gånger längre, för de gånger jag klistrar in ett helt sammanhang och lämnar över. De två vanligaste orden jag inleder med är “task” och “review”: dela ut ett uppdrag, och granska resultatet.

Ett kort “merge to main” klockan 22:30 startar en kedja av tester, kodgranskning och deploy som blir klar utan att jag är vaken för att se den. Jag har gått från att bygga apparna själv till att bygga maskinen som bygger apparna — och det är i den skillnaden hävstången sitter.

Portföljen i siffror

Den smala kvällsremsan lämnar spår i hela portföljen. Det här är ögonblicksbilden den 2 juni.

Mätvärde	Värde
Git-repon	32
Commits (totalt)	4 219
Commits (30 dagar)	482
Commits (7 dagar)	280
Merges till main	~360
GitHub Actions-körningar	~4 300
AWS-resurser	~426
Egen kod (rader)	718 581

I mars var det 22 repon och 345 000 rader. Sedan dess har kodbasen ungefär dubblats — samtidigt som min tid vid tangentbordet sjönk. Det är poängen: maskinen bygger även när jag inte sitter där.

De 718 581 raderna egen kod fördelar sig på 8 671 filer. TypeScript dominerar med 368 000 rader, följt av markdown med 191 000 — dokumentationen och guardrailsen — och shell med 66 000, limkoden som håller ihop allt. AWS-resurserna är 49 S3-buckets, 133 Lambda-funktioner, 71 DynamoDB-tabeller, 24 CloudFront-distributioner och 149 IAM-roller och -policies, allt definierat i Terraform.

Och var hamnade veckans arbete? Av de 280 commits den senaste veckan stod Retro för 104 — mer än en tredjedel. Det nyaste fick mest uppmärksamhet.

Beviset: Retro

Ett tydligt exempel på den nya regimen är Retro — ett realtidsverktyg för teamretrospektiv. Ett team kör en retro med kort i kolumner, röstar anonymt på det som betyder mest, sätter timers, och förvandlar insikterna till åtgärdspunkter som följs upp i nästa retro. Allt synkas live mellan deltagarna.

Retrospectives your team will actually look forward to.

Det relevanta är inte appen i sig, utan att den blev till på kvällarna. Den byggdes på ungefär två veckor över sex sprintar, av ett orkestrerat team av agenter: en arkitekt-agent låste besluten, bygg-agenter skrev koden testdrivet, och en säkerhets- och en red-team-agent försökte bryta varje sprint innan den slogs ihop. Varje sprint gick igenom sin egen säkerhets- och kodgranskning före merge. Jag styrde, godkände och korrigerade riktningen — på den tid som blev över efter en arbetsdag.

Retro körs på stage och går att testa på retro-stage.ainiklas.se.

Men maskinen behöver räls

Snabbhet utan räls blir kaos. En genomlysning av hela portföljen i slutet av maj gav en nyttig korrigering: av ett tjugotal saker är ungefär sex på riktigt levande. En av dem är genuint integrerad — en uppgift jag skapar på laptopen syns på familjens telefoner inom sekunder, via en gemensam händelseström.

Samma genomlysning hittade två saker att städa, och båda är åtgärdade: en API-nyckel som låg kvar i koden roterades, och systemet som håller all projekthistorik fick äntligen en backup utanför min dator. Dessutom infördes en enkel regel mot att starta fler projekt än jag hinner avsluta: max tre i aktiv utveckling samtidigt. Med färre timmar i veckan blir den regeln viktigare, inte mindre.

Slutsats

Tiden vid tangentbordet för hemmaprojekten har sjunkit rejält — från ett fyrtiotal instruktioner om dagen till en handfull, nästan alla efter klockan 20. Spelet är ett annat nu: leda AI:n på färre timmar och ändå få den att leverera. Och det börjar lossna — kurvan pekar uppåt igen.